I alla mina år har jag varit fet.
Jag vet att ni flesta kommer säga att man inte ska säga fet utan mullig eller kurvig eller något liknande.
Men lets face facts. Jag är fet.
Har alltid varit.
Vad dem flesta tror är att jag ligger hemma och käkar godis hela dagarna. Men det är löngn.
Jag har kämpat mot min fetma så länge jag kan minnas.
Har varit hos läkare, ditister, distriktsköterskor, undersökningar har gjorts, blodprover har blivit tagna flera gånger.
Jag äter lagom sunt och rör mig tillräckligt mycket. Ändå går jag inte ner i vikt.
Jag har gått alla tänkbara dieter och följt vart enda kostråd jag fått.
För något år sedan fick jag bröstsmärter och min läkare sa att om jag inte gick ner i vikt skulle jag få en hjärtinferkt eller liknande. Att dö av en hjärtinfarkt är det sista jag vill.
För några månader sedan träffade jag en fin människa.
Cicci berättade om sin kamp mot sin egna fetma och berättade att hon hade gjort en självremiss för att få göra en Gastric bypass operation.
För er om inte vet vad detta är å är det en operation där man går in med tithål i buken och förminkar magäcken för att drastiskt minsska intagsförmågan av mat.
Hur ssom helst. med Ciccis råd och förslag gjorde jag samma sak. En självremiss för att få göra en Gastric bypass.
Än så länge har jag varit på informationsträff och invägning. Och imorgon får jag veta om jag får opereras eller inte.
Nervösheten är stor men förhoppningarna är större.
Jag känner att det är dags att berätta nu och jag hoppas att alla som läser detta håller tummar och tår kl 13.30 imorgon för mig.
Tack på förhand alla som håller tummarna för att jag ska få opereras
och Cicci, tack för allt, utan dig skulle jag inte stått här <3 All kärlek till dig. Du är en fantastisk människa!
